Ibland går livet åt en riktning man inte tänkt sig. Då har man två val:
1. Försöka panikartat få kontroll över situationen
2. Acceptera förändringen och försöka se det positiva i den.
Jag har provat båda och ofta på samma dag. Släppa kontrollen är läskigt. Jobbigt. Tungt. Fullständigt hjärtskärande. Fast paniken är ännu värre och den uppkommer när man märker att man faktiskt inte kan styra allt.
Jag ska definitivt inte sticka under stolen med att jag har det tufft just nu. Brottas mot tankar och känslor som inte är hälsosamma för nån. Som skuld, sorg, känna sig värdelös, utnyttjad och bortglömd.
Fast jag är stark. Det vet jag ju. Sen har jag underbara vänner som påminner mig om att en del saker har inte alls med en själv att göra utan med personen på andra sidan. Som också har det tufft och söker lösningar på sina egna behov. Behov som kanske inte jag kan tillgodose. Det återstår att se.
Mitt fokus just nu ligger på mig själv, för så måste det vara när man helt plötsligt står själv. Jag kan ju bara ta ansvar för att jag själv mår bra. Så ännu en gång hoppar jag för jag vet att skyddsnätet tar emot för eller senare. Sen kan jag ju välja om det där hoppet ska bli en ångestfärd eller om jag njuter av fartvinden och utsikten.
Tänk på mig ibland! Du är en del av mitt skyddsnät!
