Vi är en speciell familj. I alla fall om man ska se till kärnfamiljen och hur de flesta i samhället lever.
Det här med att vi inte har körkort och bil tex. Mer än en gång har folk gapat som om vi vore två aliens. Jag förstår inte riktigt....Vi bor mitt i stan, jobb, skola, dagis och fritidsaktiviteter ligger inom gång, cykel eller bussavstånd. En gång i månaden försöker vi storhandla. Då ber vi vänner som har bil om hjälp och betalar bensinpengar eller några av deras varor. De som inte vill säger nej, de som säger ja visar vi tacksamhet mot. Barnen åker till mormor på landet c:a en gång i månaden. De åker med morfar hem på fredag eftermiddag och skjutsas utan protester in på söndagen. Mormor och morfar ställer gärna upp på detta då de dessutom tycker att kostnad för bil är onödig för oss. Ibland har jag tagit bussen ut och in med barnen. Minst en gång om året åker vi till västkusten för att hälsa på barnens farmor och farfar samt övrig släkt. Då åker vi tåg. Är man ute i god tid kostar det 500:- t o r för oss fyra. Det är dessutom det absolut bästa sättet att resa med barn!
Både jag och min man jobbar 80% på vårt ordinarie jobb. Våra barn går aldrig längre än till fyra på dagarna. Är vi rika? Nej. Är vi fattiga? Nej. Vi åker aldrig på charter, vi har ingen vidare snygg heminredning och jag köper inte kläder, smink eller krämer om jag verkligen inte behöver. Barnen har nog med kläder, leksaker och vi saknar aldrig hygienartiklar, ytterkläder, skor eller mat. Däremot har vi massor av värdefull tid med våra barn.
Vi bor inte i villa! Vår lägenhet tycker många är dyr. Fast vi har långt ifrån de kostnader som villaägare har. På vår gård hemma i stan träffas vi grannar och har grillkvällar på sommaren, fikar året runt och man får härliga spontanbesök nästan varje dag. Våra barn växer upp i stan. Är det synd om dem? Jag har själv växt upp långt ut på landet och anser inte det. De har nära till vänner och vi har aktiviter såsom bio, badhus, museum och bibliotek, året om! På sommaren, då man gärna vill vara på landet, åker vi ut på just landet. Där badar vi, solar och njuter av sommarkvällar precis som många andra.
Ingen av våra barn har några regelbundna aktiviteter. De gick på dans och ridning förr men vi la ner det när vi märkte att de mest blev trötta och stressade av det. Dessutom vill de helst av allt bara vara hemma och mysa med oss. Ibland rider de eller badar i badhuset. Det blir oftast en familjeutflykt när vi alla är pigga och har gott om tid.
Både jag och min man har karriärer vid sidan av vårt ordinarie jobb och fritidsaktiviteter. Folk undrar hur vi hinner med allt. Det gör man om man slutar halv tre och börjar nästa aktivitet tidigast fem. Våra barn har sällan eller aldrig barnvakt eller behöver flänga nånstans då en av oss alltid ser till att vara hemma. Vill de följa med däremot så är det inga problem då vi sett till att omge oss med folk som accepterar att vi är småbarnsföräldrar.Hinner jag och min man umgås? Ja tillräckligt. Dessutom har vi alltid något roligt att berätta och är fyllda av positiv energi av att göra det vi tycker om. Hinner vi umgås som familj? Jajamen! Varje dag minst ett par timmar och minst en heldag i veckan. Det har vi sett till.
Så är vi verkligen en konstig familj? Nej det vill jag inte påstå. Snarare en väldigt lycklig familj och fler borde vilja eftersträva vår livsstil.
