Stora katastrofer föder stora tankar.
Ibland är jag övertygad om att mina känslor och tankar är de viktigaste för mig och att jag har en skyldighet mot mig själv att ta vara på livet.
Ibland händer det stora saker i världen som gör att man omvärderar sin egen. Mina egna problem blir små i jämförelse.
För borde man inte vara tacksam över det man har och är det inte så att det är jag själv och min inställning som antingen ser problemen eller ordnar lösningar? Är gräset grönare på andra sidan eller har jag bara blivit färgblind? Är människor strävan efter en ny tillvaro verkligen befogad i mitt liv eller är det en onödig drift som närmast kan likna ett missbruk?
Har jag rätt att drömma och tråna när det finns människor som mist allt eller aldrig haft något av det jag har? Eller har jag en förbannad skyldighet att lyfta blicken och se mig omkring? Spiller jag tårar i onödan eller är det ok att vara missnöjd? Vart går gränsen mellan egenvärde och girighet?
Jag har för längesen slutat fundera över meningen med livet. De här tankarna lär dock snurra ett tag till och jag hoppas att jag någon gång ger mig själv ett svar.
