På vissa platser, i vissa situationer är jag självklar. Jag får bekräftelse, respekt och allt går framåt mot mål jag satt upp. Min erfarenhet uppskattas utan att jag själv på något sätt behöver slå knut på mig själv. Rätt uppenbart att jag trivs där.
Hur kommer det då sig att jag i andra omständigheter ifrågasätts trots uppenbara kvalifikationer även om jag gång på gång förtvivlat försöker visa mig duglig? Uppträder jag annorlunda? Passar jag inte in? Eller står jag offer för Jantelagens tydliga övertag? Min teori: en kombination.
Jag är en person med stor vilja och målmedvetenhet. Jag är stolt över mina livserfarenheter och jag tror ärligt att jag har något bra att tillföra. Fast eld kan inte brinna i evighet utan bränsle och en människa vill inte kämpa i motvind speciellt länge, hur mycket man än tror sig behöva en sak.
Är det en tillfällighet att det är just runt estetiskt lagda människor som jag fungerar bäst eller kan det helt enkelt vara så att vi lärt oss eller har en naturlig fallenhet att bejaka?
På min ena arbetsplats pratar vi om elever med driv och med ibland något orealistiska mål. Jag anser att det är min förbaskade skyldighet som coach att se till att behålla glöden och glädjen och att komma ihåg att ingenting är omöjligt. Det finns många sätt jag kan bidra till att uppfylla någons dröm, om så bara genom glada hejarop och jag förstår framför allt vilken gåva det är att vara en del av en vision.
På mitt andra arbete talas det om mod att frångå regler och rutiner just därför att varje kund och situation är unik. Det krävs så lite att göra en annan människa nöjd och glad. ibland räcker det att lyssna och förstå.
Nu återstår det bara för mig att fundera på vad som är värt att kämpa för och jämföra positiv energi in och negativ ut. Solklart är i alla fall att jag kommit alldeles för långt med mig själv för att låta mig nedslås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar