Min första riktiga livskris fick jag när jag var 19 år och det tog slut med min första riktiga pojkvän. Helt plötsligt lärde jag mig att en person som älskat en fakiskt kan sluta göra det. Det var en nyttig läxa att inte ta människor i ens närhet för givet som jag har med mig än idag.
Min andra stora livskris kom c:a ett år efter jag fått min äldsta dotter. För mig som ensambarn med en "karriär" inom sång och teater kom det som en stor chock att gå från att spela huvudrollen i ens eget liv till en "biroll" i någon annans. Mitt i allt detta gick en mamma i min närhet bort och jag fick panik när jag insåg att jag dessutom kunde ryckas ifrån min dotters liv. Detta var den tuffaste perioden i mitt liv hittils men flera år senare kan jag ändå säga att jag är ur den och jag har lärt mig att inte ta LIVET för givet.
Människor pratar om 30års-krisen och jag tror den betyder olika för olika människor. Många få en kris för att ungdomen och fertiliteten glider ifrån dem och kanske gör även vänner med andra livssituationer det. Min kris som jag verkar ha nu är att jag har allt det där jag ville ha i 30års åldern; man, barn, fast jobb, fint boende, djur och dessutom har jag förmånen att extrajobba med sång. Ibland när jag är riktigt deppig så känns det som att livet liksom är slut nu och jag bara väntar på att dö så småningom. Vad finns det mer att göra? Att kämpa för? Som tur är så är det väldigt korta stunder jag tänker så och jag blir återigen påmind om att jag har människor runt omkrng mig att leva för, vars liv jag har en stor betydelse i.
Jag tittade på Grizzly man idag; filmen om en man som valt att leva och dö ihop med grizzlybjörnar. För mig handlar den filmen om en enda sak: hitta en mening med ens egen existens. Ett syfte med livet.
Vad är meningen med min existens då? I den värld som jag byggt upp så är det: vara mamma och finnas där för mina barn och kommande barn-barn, ta hand om min hund, "min" häst, vara sångcoach åt mina elever och förgylla deras liv, sjunga för att göra människor glada, finnas där för mina vänner och övrigt familj när de behöver mig. Under tiden jag gör detta så finns det ju faktiskt ingen mening med att deppa mellan dessa "bestyr" utan jag kan ju faktiskt njuta av: en bra bok, en dag i solen, en skön promenad, en bra stand-up komiker, en kopp kaffe, en ridtur, att få sjunga, mina barns kramar och pussar, umgås med min man, skratta med mina vänner. Listan kan göras lång.
Behöver jag verkligen veta meningen med livet? Jag bestämmer mig för att sluta grubbla över det här och nu och bara njuta av det till fullo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar