Sitter och funderar runt det här med familjer. Jag har själv haft en stor familj en gång i tiden med mostrar och fastrar, mor-och farföräldrar, kusiner, sysslingar och alla andra som hörde till. Det var på ett sätt en härlig tid. Man hade sin plats i familjen och man hade sin roll. Man träffades på högtider och vad som än hänt innan så var det mesta sig likt när man sågs.
Tryggt och bekvämt.
Fast vad händer när man försöker ta sig ur sin roll? När man utvecklats på annat håll men ändå ses som likadan? Man blir äldre och visare men ramlar tillbaka automatiskt varje jul? Det måste kännas frustrerande.
Kan familjeförhållande bara passa dem som vill ha de som det alltid varit eller som har turen att ha en familj som kan ta nya former? Att bryta sig ur en familj måste vara bland det svåraste somk finns men för en del kanske det är nödvändigt för att inte kvävas.
En vän till mig har ett kort på sitt kylskåp: Vänner är en familj man själv väljer. Det får nog runda av mina funderingar för dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar