Det är inte ofta jag nämner den där diagnosen som bor i mig, bipolär-eller Populär som Malin J trodde jag sa. Hon är inte helt fel ute! En av fördelarna med mina hypomaniska faser är att jag blir social, kreativ, överdrivet positiv och får extremt bra självförtroende. Jag är skitpopulär då!
Just nu är jag frisk och de som säger sig veta menar att det nu kan ta c:a 7 år innan jag blir sådär igen. Under tiden är jag bara lite vanligt ovanlig.
Jag lider faktiskt inte särskilt mycket av sjukdomen, för jag anser att jag inte ÄR min sjukdom. En sak som är väldigt jobbig dock är att jag aldrig vågar lite på mina egna känslor. Jag vet först efteråt om de var "äkta" eller om de var en del av en fas. Då menar jag inte bara kärleksrelationer.
Vissa människor som jag dras till och/eller som dras till mig kan jag direkt avgöra att det inte blir något vettig av utan snarare drar iväg mig in i ett ohälsosamt beroende. Beroende på mående kan jag avstyra men ibland dras jag med och in och det kan ta lång tid efteråt att rensa och hitta tillbaka. Dessa relationer tar också oerhört mycket av min energi och de tar tid från sånt som jag egentligen anser är viktigt och riktigt.
Fast allför ofta finner jag också mig själv uppvaknad efter en avslutad relation som jag gått in i med full övertygelse om att det är rätt och jag har vågat lita på äktheten i det jag känner, bara för att förstå att jag hade fel.
Kanske brottas alla med såna känslor och i så fall kan jag bara säga att jag förstår. Jag hoppas att jag någon gång kan lära mig känna av rätt. Tills dess lutar jag mig tillbaka på de relationer jag redan har och som bevisats gång på gång är sanna, rätta och underbara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar