Nyårslöften

Imorgon är det dags för min favorithögtid! Ut med det gamla och in med det nya. En fräsch start som kommer automatiskt varje år och som jag tacksamt tar emot!
Jag tror inte på nyårslöften. Däremot sätter jag gärna upp nya mål inför det kommande året och lägger in mina önskemål hos mig själv.

Mina mål 2012:

1. Starta eget. (Känns givet och kul)
2. Våga ställa upp i en dressyrtävling med Candy (Gäller att släppa kraven)
3. Våga sjunga på någon scen igen (Även här släpp kraven och hantera ångest)

Mina önskemål:

1. Sluta lägga energi på sånt som inte ger något
2. Sluta lägga energi på människor som inte ger mig någon tillbaka

Med dessa mål och önskemål tror jag att jag kommer att uppnå: en roligare tillvaro, högre självkänsla och färre besvikelser.

Vad önskar du dig av 2012?

Äkta lycka

För många år sen satt jag och en vän och funderade på när man är riktigt lycklig. Vi kom bland annat fram till att det är när man kan lyssna på riktigt sorgliga låtar utan att gråta.

Lite äldre och, jag vill inte säga visare, men kanske något mer...härdad så drar jag en annan slutsats.

Jag mår som bäst när det inte är något eller någon speciell som gör mig lycklig. När jag vaknar en helt vanlig dag och tycker den är fantastisk.

Jag har kunnat fastna i ett tillstånd av massor med roliga händelser och/eller i en annan människa och det skapar ett ohälsosamt beteende när man hela tiden är beroende av yttre faktorer för att må bra. Dessutom tar det mer energi än det ger.

Jag märker nu att när jag inte förväntar mig något och inte jagar efter något så blir de fina stunderna i livet så mycket mer värda.

Så nu lutar jag mig tillbaka en tid och låter den här känslan slå rot. Kanske till tonerna att "When the children cry"....

Relationer

Förr i tiden omgav jag mig enbart med människor av samma slag. En tid kunde det vara enbart människor som var och tänkte precis som jag, en annan bara dem jag såg upp till och ibland också bara med de som gjorde mig illa. Tror inte jag behöver nämna ens att inga av dessa perioder var helt givande i slutändan.

I helgen har jag verkligen utvecklat flera relationer och insett att jag behöver en blandning!

Det är otroligt skönt att umgås med någon man känner sig 100% trygg med; för min del innebär det att kunna vara galen, säga som jag känner och tycker, ha fysisk kontakt utan att något av de delarna missförstås eller ifrågasätts. En människa man kan läsa av hur enkelt som helst och som man är på helt samma våglängd med. Det stärker min självkänsla!

Fast jag behöver också umgås med människor som får mig att tänka till! På vad jag säger, hur jag agerar. Som har andra gränser än mina och som jag får kämpa för att komma nära. Det får mig att utvecklas!

Jag vill också fortsätta att lära känna nya människor: vara helt utan fördomar, ta ett steg tillbaka, se och höra hur den personen kommit dit den är idag. Det ger mig perspektiv och livslära!

Genom relationer med andra lär jag känna mig själv

Populär

Det är inte ofta jag nämner den där diagnosen som bor i mig, bipolär-eller Populär som Malin J trodde jag sa. Hon är inte helt fel ute! En av fördelarna med mina hypomaniska faser är att jag blir social, kreativ, överdrivet positiv och får extremt bra självförtroende. Jag är skitpopulär då!

Just nu är jag frisk och de som säger sig veta menar att det nu kan ta c:a 7 år innan jag blir sådär igen. Under tiden är jag bara lite vanligt ovanlig.

Jag lider faktiskt inte särskilt mycket av sjukdomen, för jag anser att jag inte ÄR min sjukdom. En sak som är väldigt jobbig dock är att jag aldrig vågar lite på mina egna känslor. Jag vet först efteråt om de var "äkta" eller om de var en del av en fas. Då menar jag inte bara kärleksrelationer.

Vissa människor som jag dras till och/eller som dras till mig kan jag direkt avgöra att det inte blir något vettig av utan snarare drar iväg mig in i ett ohälsosamt beroende. Beroende på mående kan jag avstyra men ibland dras jag med och in och det kan ta lång tid efteråt att rensa och hitta tillbaka. Dessa relationer tar också oerhört mycket av min energi och de tar tid från sånt som jag egentligen anser är viktigt och riktigt.

Fast allför ofta finner jag också mig själv uppvaknad efter en avslutad relation som jag gått in i med full övertygelse om att det är rätt och jag har vågat lita på äktheten i det jag känner, bara för att förstå att jag hade fel.

Kanske brottas alla med såna känslor och i så fall kan jag bara säga att jag förstår. Jag hoppas att jag någon gång kan lära mig känna av rätt. Tills dess lutar jag mig tillbaka på de relationer jag redan har och som bevisats gång på gång är sanna, rätta och underbara!

I en värld full av ord

Tänk dig att alla runt omkring dig blev stumma. Hur vet du då hur de känner? Känner för dig, för en viss situation som uppstår och hur de känner sig just den dagen?

Förmodligen skulle vi alla behöva bli mer tydliga med kroppsspråk och att visa mer med beröring och ansiktsuttryck för att undvika missuppfattningar. Fast jag tror ändå det går att läsa ändå.

Vi är vana vid ord. Ord förklarar allt, beskriver allt, bekräftar allt. Fast det finns andra språk och jag vill lära mig att lita mer på dem. En del människor är inte vana att uttrycka sig språkligen och det vore ju en sorg att missa fina upplevelser med dem bara för man själv blir osäker. En del människor säger dessutom en sak och gör en helt annan. Oftast litar i alla fall jag då automatiskt på det sistnämnda.

Om jag bara låter mina egna ord vila en stund och låta andra intryck färga mig så tror jag att jag kommer att få helt nya upplevelser. Jag vill våga känna, våga lita på min instinkt.

Våga fråga är ett bekant uttryck. Jag vill våga sluta fråga.

För stort att hantera

Stora katastrofer föder stora tankar.

Ibland är jag övertygad om att mina känslor och tankar är de viktigaste för mig och att jag har en skyldighet mot mig själv att ta vara på livet.

Ibland händer det stora saker i världen som gör att man omvärderar sin egen. Mina egna problem blir små i jämförelse.

För borde man inte vara tacksam över det man har och är det inte så att det är jag själv och min inställning som antingen ser problemen eller ordnar lösningar? Är gräset grönare på andra sidan eller har jag bara blivit färgblind? Är människor strävan efter en ny tillvaro verkligen befogad i mitt liv eller är det en onödig drift som närmast kan likna ett missbruk?

Har jag rätt att drömma och tråna när det finns människor som mist allt eller aldrig haft något av det jag har? Eller har jag en förbannad skyldighet att lyfta blicken och se mig omkring? Spiller jag tårar i onödan eller är det ok att vara missnöjd? Vart går gränsen mellan egenvärde och girighet?

Jag har för längesen slutat fundera över meningen med livet. De här tankarna lär dock snurra ett tag till och jag hoppas att jag någon gång ger mig själv ett svar.

Familjeförhållanden

Sitter och funderar runt det här med familjer. Jag har själv haft en stor familj en gång i tiden med mostrar och fastrar, mor-och farföräldrar, kusiner, sysslingar och alla andra som hörde till. Det var på ett sätt en härlig tid. Man hade sin plats i familjen och man hade sin roll. Man träffades på högtider och vad som än hänt innan så var det mesta sig likt när man sågs.

Tryggt och bekvämt.

Fast vad händer när man försöker ta sig ur sin roll? När man utvecklats på annat håll men ändå ses som likadan? Man blir äldre och visare men ramlar tillbaka automatiskt varje jul? Det måste kännas frustrerande.

Kan familjeförhållande bara passa dem som vill ha de som det alltid varit eller som har turen att ha en familj som kan ta nya former? Att bryta sig ur en familj måste vara bland det svåraste somk finns men för en del kanske det är nödvändigt för att inte kvävas.

En vän till mig har ett kort på sitt kylskåp: Vänner är en familj man själv väljer. Det får nog runda av mina funderingar för dagen.

Att drömma är att glömma?

Igår låg jag och tänkte på framtiden och allt jag vill uppleva. Då ramlade en tanke över mig. När jag drömmer så har jag inte fokus på det jag har. Egentligen har jag det väldigt bra: jag har två underbara barn, ett fint boende, massor av fantastiska vänner, ett tryggt och bra jobb, roliga extraknäck, ett givande fritid. Vad spelar det för roll om möblerna skulle behövas bytas ut, jag inte jobbar 100% med det jag vill och att solen inte lyser ibland?

Jag ser för långt fram i tiden emellanåt. Ibland fem år, ibland tio år framåt och hoppas att jag får uppleva saker då. När jag gör det så ignorerar jag ju och uppskattar inte allt jag har idag.

Så klart man måste få drömma. Bara inte drömmen tar över och gör att man inte ser det man har.

Förebilder

Jag satt ner med en klok människa för ett tag sen och pratade förebilder. Många har inte såna naturligt hos sina föräldrar. I alla fall inte bra såna. Så vad är det som gör att många som haft en svår barndom rest sig och skapar en egen trygg värld för sig själv och i vissa fall barn om de har såna.

Jag är övertygad om att dessa har hittat förebilder i sin närhet. Någon som dykt upp i deras liv och påverkat dem på ett alldeles speciellt sätt. Någon som de kan tänka på i olika situaioner: "Hur hade han/hon gjort?" "Hur hade han/hon tänkt?" "Vad hade hon/han sagt?"

Har man tur (som jag till exempel) så har man många goda förebilder runt omkring sig. Så man kan bilda en egen liten soppa av bra egenskaper och livsfilosofier att bjuda omvärlden på. Ett slags livsarv som man med glädje sprider vidare. Kanske blir man då en god förebild och ett viktigt inslag i någon annans liv.

Kan du se din egen förebild framför dig? :)

Insikter

När jag var yngre så jagade jag insikter. Vände och vred på varje situation. Analyserade varje val. Självförtroende och självkänsla sviktade kraftigt och ibland halkade jag in på livsfilosofier som jag tänkte skulle passa just mig och som skulle hjälpa mig få ro i själen.

Numera låter jag saker bara hända. Jag har insett att livet har flera vägar och att alla är bra på sitt sätt. Istället kommer jag på att jag lärt mig saker automatiskt och att livet rullat på utan min påverkan.

Det är väldigt skönt att slippa kontrollbehovet och istället kunna se sig runt omkring och uppskatta saker längs vägen. Tiden rusar inte iväg på samma sätt och jag visar inte samma stressymptom som tidigare.

Jag gillar fortfarande att ta tag i saker men bara när jag själv känner för det och har ork. Då brukar det bli väldigt bra istället! Sen lutar jag mig tillbaka och låter jorden snurra på ett tag själv tills jag känner för att ingripa nästa gång.

Just nu väntar jag på att våren och sommaren ska hända :)

Lägger ner med omedelbar verkan

Jag är för att hjälpa andra! Varje månad skänker jag minst 100 kr till någon hjälporganistation och jag ställer alltid upp om någon ber mig om hjälp. Jag tycker det ska vara självklart att man även hjälper främlingar man träffar på om man kan. Det tar bara några sekunder att hjälpa mamman med barnvagn upp i spårvagnen och det svider inte i plånboken att ge någon i nöd fem kronor till toaletten. Jag har lärt mig genom livet att det känns skönt att hjälpa andra och att ge för att ge och inte att ge för att få. Ett leende och ett tack är bland det finaste man kan få!

Däremot har jag kommit till insikt att jag inte är en hjälporganisation. Det är inte min uppgift att hjälpa någon med stora personliga problem. Personen brevid mig är inte ett offer och det är rent att kränkande av mig att uppföra mig som att hon eller han är det. Alla har sin egen förmåga att ta sig upp och har de inte det så finns det proffesionell hjälp. Jag är inte psykolog och ska därför inte ge mig in och försöka fixa nån, för det är områden som jag inte har nån kunskap av. Som att jobba utan licens, och det är ju ett brott!

Dessutom tar det av min energi. Energi jag behöver till mina egna personliga problem, som vi alla har på ett eller annat sätt och till mina barn. För deras problem är tack och lov så pass att jag själv har gått igenom dem eller kan lösa. Där har jag licens och där kan jag göra skillnad!

Så från och med nu lägger jag ner min hjälorganisation med omedelbar verkan och ägnar endast tid till att se till att jag och mina barn mår bra. Då har jag dessutom ännu mer energi till att hjälpa DIG när du behöver mig. Fast bara med det jag förväntas kunna.

Födelsedag

Ett till år har gått och jag äger nu 32 stolta år. Jag tror jag aldrig kommer sluta att älska att fylla år. Finns det något bättre än att ha en helt egen dag och blir gratulera och firad av dem man älskar mest?

Ofta dyker det upp gratulationer från folk man blir extra glad av. Födelsedagar drar fram det bästa ur människor. Jag blir även extra glad över vad vissa människor skriver. Det behöver inte vara mycket. Bara en förnimmelse av att den personen lagt lite extra tanke bakom meddelandet.

I år la jag som vanligt inget nyårslöfte men jag tänker faktiskt avge ett födelsedagslöfte. Jag ska komma ihåg alla fina ord och tankar jag fått idag. Hur mycket tid och energi min älskade familj lagt ner för att göra min dag speciell. Om jag någon gång under året känner mig ensam och oälskad så ska jag ta fram den här dagen i mitt minne.

Skulle jag av nån anledning ändå glömma så kommer en ny födelsedag nästa år. Jag ser redan fram emot den!