Regler

Av förekommen anledning har jag på senaste tiden funderat en del på hur saker går till i det här landet, jämfört med andra. Något som (även?) jag insett är att vi har väldigt många lagar och regler att förhålla oss till. Systembolaget är väl det tydligaste och vår alkoholpolitik har jag varit emot länge men det är ändå inte det värsta tycker jag. Jag minns när jag var gravid för första gången. Efter mitt första besök hos barnmorskan var det knappt jag tog mig hem till fots eftersom jag var så överöst med information om vad man ska och framför allt INTE ska göra när man väntar barn. Herregud vilken press det sattes på en helt plötsligt och det som skulle vara det mest fantastiska jag varit med om blev bara en enda ond cirkel av oro och dåligt samvete. Det slutade, faktiskt inte helt otippat, i en förlossningsdespression. När jag var gravid för andra gången ramlade jag över en mamma-tidning där de radade upp rekommendationer för blivande mammor i Europas olika länder. Vilken insikt! Om jag bara flyttade 100 mil söderut så får jag till och med dricka ett glas vin per dag (vilket jag inte gjorde...observera..) Där och då bestämde jag mig för att äta det jag ville, röra mig hur och när jag ville och se till att jag framför allt mådde BRA under min graviditet. Många upprörda tankar och blickar fick jag (ja...vi är ju trots allt i Sverige...ingen skulle säga det rakt i ansiktet på mig) men det gjorde en enorm skillnad för mig. Båda mina barn mår bra. Enda skillnade var att även mamma gjorde det med lillasyster. Hemma i mitt köksskåp står det en kopp med texten "Drama Queen" på. Den fick jag av mina underbara medarbetare på E.ON som en "vi-gillar-dig-som-du-är-gest" (eller så tolkade jag det i alla fall). Varje gång jag dricker ur den så tänker jag tillbaka på min tid i Spanien. Där ansågs jag som blyg och tillbakadragen. I Costa del Sol är det standard att få minst ett utbrott per dag, för man måste ju rensa luften, och frågar någon om din åsikt räknar de med att du framför den med högrött ansikte, yvigt gestikulerande. Danskan, som huserat i mitt liv de senaste månaderna, rådde mig en gång, när jag skulle behöva transporteras med bil ihop med en madrass, att helt enkelt bara fråga någon om de har tid och lust. Mitt svar blev: aldrig! I Sverige säger man oftast ja fast man menar nej...och det har gjort att jag inte längre litar på folk. Faktiskt så har jag nästan helt slutat be om hjälp av den anledningen. Så för att summera det hela så kan jag lite förstå varför vi har deprimerade och psykiskt sjuka i det här landet (observera att jag i detta fall inte jämför med något annat land utan bara spekulerar i en av anledningarna i just detta). Det är kanske för svårt att vara sig själv och för många, framför allt, oskrivna regler att förhålla sig till? Kanske man skulle, istället för att skriva ut medicin, helt enkelt se över vilket land som just DU passar in i. Vart i världen anses ditt beteende som helt normalt? Varsågod, rekommenderad flytt till de mörkaste grottorna i Amazonas regnskogar. Jag vill ändå avsluta med att säga att det finns otroligt mycket bra saker med Sverige också. Jag chockerades över att det i ett land nära oss faktiskt finns en hel del hemlösa barn. För några veckor sen tappade jag också bort mitt eget på en marknad full med människor. Hon återfanns. välbehållen, 20 minuter senare och polisen var redan på väg. I många andra länder hade hon varit kidnappad och/eller myndigheter hade knappast brytt sig förrän hon varit borta minst 24 timmar. Eftersom mina barn och barn i allmänhet är det viktigaste som finns för mig, så höjer jag ändå mitt (på Systemet innan kl 15 inköpta) glas vin (som jag för övrigt INTE intar förrän EFTER lunch, tidigast) för detta land och ser mellan fingrarna på att jag helt enkelt beter mig jävligt konstigt ibland.

Bara vara

Mitt liv är hektiskt för det mesta, därför att jag valt att ha det så. Jag har väldigt svårt för att "bara vara" och särskilt när jag är det ensam. Det tror jag beror på främst två saker:

Jag är uppvuxen långt ut på landet, utan syskon och långt till närmaste lekkamrat. Min uppväxt var, jämfört med många andras, fantastisk! Fast jag var ensam, väldigt mycket. Det positiva med det var såklart att jag utvecklade min fantasti, blev självständig och lärde mig att ska man få saker gjort, då får man göra det själv! Det negativa var såklart att man sällan eller aldrig hade någon att dela saker med, prata med eller hitta på saker ihop med. När jag blev tonåring och mitt sociala behov ökade ännu mer fick jag nog och flyttade till stan.

Stan skulle vara lösningen på mina problem! Jag hade vänner runt omkring mig hela tiden och folk överallt. Nu skulle jag aldrig mer behöva vara ensam, om jag inte ville det. Well, så blev det inte riktigt....för de allra flesta hade ett helt annat behov än mig att vara själva: de hade förmodligen haft små-och storasyskon som "förpestat" deras tillvaro och såg, till skillnad från mig, en flytt hemifrån som en chans att få vara ifred. Det resulterade i att jag, om möjligt, kände mig ännu mera ensam! Nu hade jag ju inte ens mamma att prata med. Oräkneliga är de dagar och kvälllar då jag i frustration slängt saker i väggen då rastlösheten krypit i kroppen som envisa myror.

Nu börjar jag faktiskt tycka det är ok att vara själv. Fast å andra sidan är det väldigt sällan jag är det nu för tiden, med tanke på att jag har barn. Fast jag kan fortfarande känna frustration och rastlöshet när jag vill hitta på något och resten av världen har familjemiddagar eller fredagsmys. Egentligen är det inte så konstigt: jag bodde 19 år "isolerad" på landet och jag har nu bott 14 år i stan. Om 5 år kanske det vänder.

Sen det här med att "bara vara" och inte göra något särskilt. För mig innebär det en dag hemma, man går och pysslar och/eller slappar i soffan. Jag har ju, som sagt, två barn, med två års åldersskillnad. Det innebär att jag, om man räknar med sista månaden i graviditeten, då min kropp sa ifrån att göra nåt mer ansträngande än att gå till affären och handla, att jag varit mer eller mindre bunden till hemmet i snart åtta år. Nu, när barnen är äldre kan jag ju visserligen gå ut med hunden runt kvarteret eller gå och handla själv men mycket mer än så är det inte. De går och lägger sig 19:30 vardagar och 20:00 helger. Efter det är jag låst hemma och får "bara vara" vare sig jag vill eller inte. Då ska vi också lägga till att mina intressen, och det jag brinner för, i 9 fall av 10 innebär att jag måste ta mig hemifrån för att göra.

Så om du upplever mig som intensiv, effektiv och stressad, så kan det bero på att jag har mycket att ta igen när det gäller det sociala livet och det jag kallar mitt eget. Tro mig, jag har fått min beskärda del av lugn och ro...så det räcker ett tag....

Videodagbok: Insikt

Insikter är ju kul...eller? Ibland rätt komiskt tragiska faktiskt.

För er som inte sett dessa förut. Detta är mitt sätt att uttrycka känslor på bästa sätt, inget annat. Alltid på en tagning med så lite förberedelser som möjligt, så enkelt och naket som möjligt. Sjunga och visa upp mig gör jag gärna för er en annan gång, det här är bara..jag :)

http://www.youtube.com/watch?v=_eiyQcR49d0

Text (den i låten som känns relevant)

Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you

I took for granted, all the times
That I thought would last somehow
I hear the laughter, I taste the tears
But I can't get near you now

Oh, can't you see it baby
You've got me going crazy

Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you

I wonder how we can survive
This romance
But in the end if I'm with you
I'll take the chance

Wherever you go
Whatever you do
I will be right here waiting for you
Whatever it takes
Or how my heart breaks
I will be right here waiting for you
Waiting for you


Till dig med det fina skrattet som alltid ekar i mitt huvud :)

Videodagbok

Vissa skriver dikter, låtar, bloggar när det gör så där riktigt jävla ont. Jag sjunger och spelar in. Sen lägger jag känslorna åt sidan och tar fram videon igen när jag kommit en bit. Bara för att påminna mig om att jag faktiskt gjort det, kommit framåt.

Jag har bestämt mig för att dela med mig av några, på samma sätt som jag ibland har ett behov av att skriva en status på facebook: för att sätta punkt en gång för alla.

Jag vill först föklara lite. Det här är inte till för att ni ska höra mig sjunga...hade jag velat det hade jag gått till en studio. Det är bara det bästa sättet jag vet att uttrycka hur jag verkligen känner och mår. Jag gör det med låtar jag hittar som passar väldigt bra in, just då.

Scenarium: en sen, sömnlös, gråtfylld natt för ett (bra) tag sen. Tankarna för mig till den här låten (tack Alva för att du presenterade mig för den, synd att jag fick användning för den).
Förutsättningar: en tagning, alltid, i stunden, när det är som värst. Sticket: aldrig hört=improvisation, bra sätt att få fram känslor

Länk: http://www.youtube.com/watch?v=A_InzAaL_wE

Text:


I know I can't take one more step towards you
Cause all that's waiting is regret
And don't you know I'm not your ghost anymore?
You lost the love I loved the most

I learned to live, half-alive
And now you want me one more time

And who do you think you are?
Runnin' 'round leaving scars
Collecting your jar of hearts
And tearing love apart

You're gonna catch a cold
From the ice inside your soul
So don't come back for me
Who do you think you are?

I hear you're asking all around
If I am anywhere to be found
I have grown too strong
To ever fall back in your arms

I've learned to live, half-alive
Now you want me one more time

Who do you think you are?
Runnin' 'round leaving scars
Collecting your jar of hearts
And tearing love apart

You're gonna catch a cold
From the ice inside your soul
So don't come back for me
Who do you think you are?

It took so long
Just to feel alright
Remember how to put back
The light in my eyes

I wish I had missed
The first time that we kissed
'Cause you broke all your promises
And now you're back you don't get to get me back

Who do you think you are?
Runnin' 'round leaving scars
Collecting your jar of hearts
And tearing love apart

You're gonna catch a cold
From the ice inside your soul
So don't come back for me
Don't come back at all

And who do you think you are?
Runnin' 'round leaving scars
Collecting your jar of hearts
And tearing love apart

You're gonna catch a cold
From the ice inside your soul
Don't come back for me
Don't come back at all

Who do you think you are?
Who do you think you are?
Who do you think you are?

Gränser

Mina gränser på alla plan verkar antingen försvinna helt eller suddas ut med tiden. Jag finner mig själv överskrida dem hela tiden. Både på ett personligt och yrkesmässigt plan.

Jag är glad att jag tagit mig över vissa gränser och vågat mer. Det har gett mig en fantastisk karriär och gjort att jag lärt känna en massa härliga människor som jag hade missat annars.

Andra gränser vete tusan om det känns så bra att ha pressat på, på det personliga planet. Varför lät jag mig övertygas? Trampas på? Varför säger jag fortfarande inte ifrån om beteenden av folk i min närhet som jag faktiskt inte tycker är ok, utan lider i det tysta, bearbetar själv och sväljer?

Ironiskt nog tror jag det är min rädsla för att gå över gränser som gör att jag istället tänjer på mina egna. Dåliga erfarenheter av situationer där jag satt ner foten och stått öga mot öga mot min värsta fiende: konflikten.

Det verkar som jag behöver ta tag i konflikträdslan för att få bukt på problemet med egen gränssättning.

Förnuft och känsla

Nytt år, nya insikter.

Det ständiga dilemmat med om man ska låta hjärnan eller hjärtat styra brottas väl alla med. Jag har insett att för mig är det inte så svart eller vitt.

Ibland kan mitt hjärta tänka sig ta flera vägar. Då är det väldigt skönt att ha förnuftet att luta sig tillbaka på. Det kan hjälpa mig väga för- och nackdelar och inse vilken väg som är bäst i det långa loppet. Oftast inte den roligaste vägen och kanske inte den enklaste heller men vettigast.

När jag, hjärtat och hjärnan tagit ett gemensamt beslut så känns det dessutom väldigt bra. Det ger mig ro i själen. Hoppet är något envist men det ger sig nog med tiden och/eller blir överbevisat.

En annan insikt jag börjar bli sams med är att jag börjar släppa taget om mina naiva sida. Det skulle jag tidigare ha kallat cyniskt. Fast jag börja tycka att det är ok att livet inte är som på film. Vissa drömmar kommer inte att slå in, vissa människor kommer inte att ändras och vissa saker styr mitt liv vare sig jag vill eller inte. Fast det behöver inte betyda något negativt! Jag har infriat massor av drömmar och mål, världen är full av människor, jag kan välja att umgås med dem som ger just mig rätt energi och jag slösar inte min tid genom att ha tråkigt ibland, så länge det leder till något bra längre fram.

Är det detta som kallas att bli vuxen? I så fall är det rätt ok.... ;)