Mitt liv är hektiskt för det mesta, därför att jag valt att ha det så. Jag har väldigt svårt för att "bara vara" och särskilt när jag är det ensam. Det tror jag beror på främst två saker:
Jag är uppvuxen långt ut på landet, utan syskon och långt till närmaste lekkamrat. Min uppväxt var, jämfört med många andras, fantastisk! Fast jag var ensam, väldigt mycket. Det positiva med det var såklart att jag utvecklade min fantasti, blev självständig och lärde mig att ska man få saker gjort, då får man göra det själv! Det negativa var såklart att man sällan eller aldrig hade någon att dela saker med, prata med eller hitta på saker ihop med. När jag blev tonåring och mitt sociala behov ökade ännu mer fick jag nog och flyttade till stan.
Stan skulle vara lösningen på mina problem! Jag hade vänner runt omkring mig hela tiden och folk överallt. Nu skulle jag aldrig mer behöva vara ensam, om jag inte ville det. Well, så blev det inte riktigt....för de allra flesta hade ett helt annat behov än mig att vara själva: de hade förmodligen haft små-och storasyskon som "förpestat" deras tillvaro och såg, till skillnad från mig, en flytt hemifrån som en chans att få vara ifred. Det resulterade i att jag, om möjligt, kände mig ännu mera ensam! Nu hade jag ju inte ens mamma att prata med. Oräkneliga är de dagar och kvälllar då jag i frustration slängt saker i väggen då rastlösheten krypit i kroppen som envisa myror.
Nu börjar jag faktiskt tycka det är ok att vara själv. Fast å andra sidan är det väldigt sällan jag är det nu för tiden, med tanke på att jag har barn. Fast jag kan fortfarande känna frustration och rastlöshet när jag vill hitta på något och resten av världen har familjemiddagar eller fredagsmys. Egentligen är det inte så konstigt: jag bodde 19 år "isolerad" på landet och jag har nu bott 14 år i stan. Om 5 år kanske det vänder.
Sen det här med att "bara vara" och inte göra något särskilt. För mig innebär det en dag hemma, man går och pysslar och/eller slappar i soffan. Jag har ju, som sagt, två barn, med två års åldersskillnad. Det innebär att jag, om man räknar med sista månaden i graviditeten, då min kropp sa ifrån att göra nåt mer ansträngande än att gå till affären och handla, att jag varit mer eller mindre bunden till hemmet i snart åtta år. Nu, när barnen är äldre kan jag ju visserligen gå ut med hunden runt kvarteret eller gå och handla själv men mycket mer än så är det inte. De går och lägger sig 19:30 vardagar och 20:00 helger. Efter det är jag låst hemma och får "bara vara" vare sig jag vill eller inte. Då ska vi också lägga till att mina intressen, och det jag brinner för, i 9 fall av 10 innebär att jag måste ta mig hemifrån för att göra.
Så om du upplever mig som intensiv, effektiv och stressad, så kan det bero på att jag har mycket att ta igen när det gäller det sociala livet och det jag kallar mitt eget. Tro mig, jag har fått min beskärda del av lugn och ro...så det räcker ett tag....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar