Regler

Av förekommen anledning har jag på senaste tiden funderat en del på hur saker går till i det här landet, jämfört med andra. Något som (även?) jag insett är att vi har väldigt många lagar och regler att förhålla oss till. Systembolaget är väl det tydligaste och vår alkoholpolitik har jag varit emot länge men det är ändå inte det värsta tycker jag. Jag minns när jag var gravid för första gången. Efter mitt första besök hos barnmorskan var det knappt jag tog mig hem till fots eftersom jag var så överöst med information om vad man ska och framför allt INTE ska göra när man väntar barn. Herregud vilken press det sattes på en helt plötsligt och det som skulle vara det mest fantastiska jag varit med om blev bara en enda ond cirkel av oro och dåligt samvete. Det slutade, faktiskt inte helt otippat, i en förlossningsdespression. När jag var gravid för andra gången ramlade jag över en mamma-tidning där de radade upp rekommendationer för blivande mammor i Europas olika länder. Vilken insikt! Om jag bara flyttade 100 mil söderut så får jag till och med dricka ett glas vin per dag (vilket jag inte gjorde...observera..) Där och då bestämde jag mig för att äta det jag ville, röra mig hur och när jag ville och se till att jag framför allt mådde BRA under min graviditet. Många upprörda tankar och blickar fick jag (ja...vi är ju trots allt i Sverige...ingen skulle säga det rakt i ansiktet på mig) men det gjorde en enorm skillnad för mig. Båda mina barn mår bra. Enda skillnade var att även mamma gjorde det med lillasyster. Hemma i mitt köksskåp står det en kopp med texten "Drama Queen" på. Den fick jag av mina underbara medarbetare på E.ON som en "vi-gillar-dig-som-du-är-gest" (eller så tolkade jag det i alla fall). Varje gång jag dricker ur den så tänker jag tillbaka på min tid i Spanien. Där ansågs jag som blyg och tillbakadragen. I Costa del Sol är det standard att få minst ett utbrott per dag, för man måste ju rensa luften, och frågar någon om din åsikt räknar de med att du framför den med högrött ansikte, yvigt gestikulerande. Danskan, som huserat i mitt liv de senaste månaderna, rådde mig en gång, när jag skulle behöva transporteras med bil ihop med en madrass, att helt enkelt bara fråga någon om de har tid och lust. Mitt svar blev: aldrig! I Sverige säger man oftast ja fast man menar nej...och det har gjort att jag inte längre litar på folk. Faktiskt så har jag nästan helt slutat be om hjälp av den anledningen. Så för att summera det hela så kan jag lite förstå varför vi har deprimerade och psykiskt sjuka i det här landet (observera att jag i detta fall inte jämför med något annat land utan bara spekulerar i en av anledningarna i just detta). Det är kanske för svårt att vara sig själv och för många, framför allt, oskrivna regler att förhålla sig till? Kanske man skulle, istället för att skriva ut medicin, helt enkelt se över vilket land som just DU passar in i. Vart i världen anses ditt beteende som helt normalt? Varsågod, rekommenderad flytt till de mörkaste grottorna i Amazonas regnskogar. Jag vill ändå avsluta med att säga att det finns otroligt mycket bra saker med Sverige också. Jag chockerades över att det i ett land nära oss faktiskt finns en hel del hemlösa barn. För några veckor sen tappade jag också bort mitt eget på en marknad full med människor. Hon återfanns. välbehållen, 20 minuter senare och polisen var redan på väg. I många andra länder hade hon varit kidnappad och/eller myndigheter hade knappast brytt sig förrän hon varit borta minst 24 timmar. Eftersom mina barn och barn i allmänhet är det viktigaste som finns för mig, så höjer jag ändå mitt (på Systemet innan kl 15 inköpta) glas vin (som jag för övrigt INTE intar förrän EFTER lunch, tidigast) för detta land och ser mellan fingrarna på att jag helt enkelt beter mig jävligt konstigt ibland.