Stå och stampa

Har känt en slags rastlöshet och frustration i kroppen några dagar och jag vet precis vad den beror på! Jag har en inre drivkraft att få saker gjorda och känner frustration när det står hinder i min väg. Särskilt väntan! Små saker egentligen som besked och att ha tålamod för att vänta in rätt ögonblick att slå till för att utgången ska bli så fördelaktig som möjlig.

Resfeber får många och jag kan förstå den känslan! Det räcker med att man ska iväg någonstans under dagen och vaknar för tidigt. Jag behöver oftast spara energi till slutet av dagen eller fylla på förrådet med att göra något jag tycker om. När den möjligheten inte finns blir jag lätt grinig. Jag gillar inte att sitta av tid!

Under dagen kan jag få besked om en sak och lördag om två. Svaret känns mindre viktigt, bara jag slipper stå och stampa på samma ställe och fundera.

Det som tillhör mig

Viljas ridhjälm är borta. Det märkte jag när jag kom till stallet förra veckan. Jag minns att jag hängde den på boxen och nu finns den ingenstans. Det gör mig ledsen på många sätt.

Ledsen för att det var Viljas hjälm och jag vill inte att något ont ska hända henne. Ledsen och besviken på mig själv för att jag glömde den så den försvann och Vilja blir ledsen (?). Ledsen för att det är människor som jag litar på och tycker om som tagit den (?).

Det är en obehaglig känsla av maktlöshet man känner när något som tillhör en försvinner. Ska man lägga energi på att hitta den? Jag känner viss ilska över att den finns någonstans och någon vet vart den är utan att säga det. Ska man lägga energi på att bli arg och inte ge sig förrän man förhört varenda människa? Nej jag tror inte på det för man skaffar sig fler ovänner än nödvändigt eftersom en annan obehaglig känsla är att bli misstänkt för något man inte gjort.

Det är ju också mitt ansvar att se till att jag håller reda på våra saker. Jag har ett skåp att lägga hjälmen i och jag vet att saker försvinner i stallet.

Jag väljer att leta ett tag till sen köpa ny hjälm och glömma det som hänt. För min egen skull.

Insnöad

Idag är vi insnöade jag och barnen. Fast bara bokstavligen, inte mentalt. Jag skippade till och med ridningen på älskade Candy idag för jag insåg att det inte är värt det att släpa ut barnen i snöstormen. Framdelsvändning lockade inte tillräckligt mycket....Det är en klar förändring. Förut hade jag gett mig iväg oavsett. Det måste innebära att jag är nöjd med mitt liv just nu så jag inte behöver rusa iväg och göra något för mig själv oavsett vad som krävs. Skönt för barnen att slippa ge sig iväg i det här vädret och skönt för mitt mammasamvete.

Det innebär också att jag får träffa en kär vän idag som jag inte tagit mig tid att träffa på länge och så lär jag komma ifatt lite i hemmet också. Det är ju kanon!

Igår skrattade vi så mycket så jag fick kippa efter andan och fick ont i magen. Det var helt underbart!

Resor

Förra veckan gjorde jag tre resor.

Första resan gick till västkusten och begravning av min älskade farfar. Självklart en jobbig resa men jag tycker ändå att det är skönt med begravningar. Det finns en självklar plats och tidpunkt för att sörja och man gör det i tryggt sällskap av ens närmaste. Alla delar och finns som stöd och i slutändan har man kommit varandra lite närmare. Det är en speciell känsla när en människa går från en kropp som stänger ner till ett kärt minne.

Andra resan var en fantastisk upplevelse på alla sätt och vis. En resa till ett annat land med upplevelser som jag aldrig glömmer. Glädjen av att se mina barn uppleva världen och hur starka små individer dom är som anpassar sig och integrerar så otroligt bra med andra människor, oavsett språk. Vi njöt av varandra och alla som var med och tog med oss många fina stunder hem.

Den sista resan gjorde jag mentalt. Jag kan knappt förstå att jag klarade allt psykiskt och att jag fortfarande står stabilt. Jag är så otroligt tacksam för all hjälp jag fått och tagit så jag fått möjligheten att njuta. Nu känner jag mig verkligen stark igen och har de verktyg jag behöver.

Skärp dig-du är för fan vuxen

För många år så satte ångest sina klor i mig. Sen dess har det för mig varit en evig kamp. Till en början enbart för överlevnad men senare för ett liv med kvalité. Jag har kommit långt! Mitt driv har varit min familj, att vara en stabil mor till mina barn framför allt. Jag har aldrig vetat hur pass frisk mamma de skulle få och mina mål har förändrats med tiden men jag är otroligt tacksam och stolt över mig själv att jag tagit den hjälp som erbjudits.

Ett av mina största bekymmer har varit att stoppa de automatiska tankar som kommer som en blixt från klar himmel och så totalt tagit över förnuft och känsla. Mina barn har sett hysteriskt gråtande, skrikande av rädsla och total panik komma från mig. Först efteråt när vettet kommit ifatt har skuldkänslorna och ansvarskänslorna kommit och jag ber mina barn nu och för alltid om förlåtelse för att jag inte visste bättre.

Nu har något hänt. Bara under den senaste veckan. När tankarna och ångesten kommer krypande så kan jag slå av min egen strävan efter egoism och sagt till mig själv att skärpa mig för fan! Jag är inte jordens mittpunkt och allt står inte och faller med mig. Mitt ansvar och vilja med livet är inte att spela huvudrollen i mitt eget liv utan en stark biroll i mina barns liv. Det har också hjälpt mig att ta tag i saker som verkligen behövs ta tag i och lagt energi på att få ordning och struktur runt omkring mig. Jag har ork att leka och spela apa med mina ungar och belöningen, deras skratt, är den finaste skatt i världen.

Jag är precis den jag vill vara och jag lever det liv jag vill!

Stanna världen-jag vill hoppa av

Det är så mycket som händer i mitt liv under en kortare period. Ett nytt jobb, en begravning och en resa. Jobbet har jag själv valt och är otroligt glad och stolt över, resan är en fantastisk gåva till hela familjen och begravninge är bara något jag känner jag får ta mig igenom. Så egentligen är det bara en av händelserna som är mindre roligt och ändå så känner jag att jag bara vill bromsa! Alternativt krypa under täcken och be någon väcka mig när allt är över. Funderar på vad det beror på.

Största oron är att jag ska klappa ihop psykiskt som så många gånger förut men jag inser att oron är den största boven och detta är en ny situation med ett nytt jag. Det enda jag egentligen behöver göra är att tro på mig själv att jag fixar detta.

Samtidigt känns det tråkigt att inte kunna njuta fullt ut av jobbet och resan. Fast det gör jag säkert när jag väl är där och jag kanske får acceptera att allt inte kan vara 100% bra jämt, dvs jag är inte där än då jag kan njuta av förändringar innan de sker men förhoppningsvis NÄR de sker.

Ibland är jag rädd för att vara ensam. Ensam ansvarig för mig själv, mina tankar och handlingar. Kanske har jag ännu inte upplevt fördelarna med att ha kontroll över mitt liv eller så har jag aldrig vågat prova.

Äh va fan...vad har jag att förlora! Jag provar! Så från och med nu så kommer jag bli en skitbra sångcoach, resan kommer att bli fantastisk och jag är stark nog att orka med begravning och resa dit och hem. Det finns inget annat!

Fortsätt snurra världen-jag hoppar på i farten!

Avslut

Jag har kommit till insikt att jag mår bra av avslut! Små avslut menar jag då som att ta tag i en sak och slutföra det så snart som möjligt. När beslutet är taget så är det lättare att släppa projektet ur tanken och gå vidare mot nästa.

Håller för fullt på att lära mig att koncentrera mig på en sak i taget. Det fungerar bra så här långt. Får påminna mig själv ibland att inte ha tanken framåt utan lägga på fokus på det jag gör just nu.

Jobbar även med att acceptera att saker händer och att man ibland har lite negativa upplevelser och stress som man bara måste hantera. Jag försöker att inte oroa mig utan intalar mig själv att jag fixar det här. Har också öppnat ögonen för det skyddsnät av familj och vänner jag har och är otroligt tacksam!