För många år så satte ångest sina klor i mig. Sen dess har det för mig varit en evig kamp. Till en början enbart för överlevnad men senare för ett liv med kvalité. Jag har kommit långt! Mitt driv har varit min familj, att vara en stabil mor till mina barn framför allt. Jag har aldrig vetat hur pass frisk mamma de skulle få och mina mål har förändrats med tiden men jag är otroligt tacksam och stolt över mig själv att jag tagit den hjälp som erbjudits.
Ett av mina största bekymmer har varit att stoppa de automatiska tankar som kommer som en blixt från klar himmel och så totalt tagit över förnuft och känsla. Mina barn har sett hysteriskt gråtande, skrikande av rädsla och total panik komma från mig. Först efteråt när vettet kommit ifatt har skuldkänslorna och ansvarskänslorna kommit och jag ber mina barn nu och för alltid om förlåtelse för att jag inte visste bättre.
Nu har något hänt. Bara under den senaste veckan. När tankarna och ångesten kommer krypande så kan jag slå av min egen strävan efter egoism och sagt till mig själv att skärpa mig för fan! Jag är inte jordens mittpunkt och allt står inte och faller med mig. Mitt ansvar och vilja med livet är inte att spela huvudrollen i mitt eget liv utan en stark biroll i mina barns liv. Det har också hjälpt mig att ta tag i saker som verkligen behövs ta tag i och lagt energi på att få ordning och struktur runt omkring mig. Jag har ork att leka och spela apa med mina ungar och belöningen, deras skratt, är den finaste skatt i världen.
Jag är precis den jag vill vara och jag lever det liv jag vill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar